Karlshamn sett ur en gosses ögon.

Jag är en Karlshamnare, född i maj 1940, fast inte i Karlshamn. Världspolitiken ändrade min födelseplats. Tyskland hade just invaderat Danmark och Norge, var Sverige näst?

Alla havande kvinnor blev evakuerade den månaden. Min mor reste till min fars kusin i Jönköping. Det är varför jag som Karlshamnspojke är född i Småland, lite udda, tror jag, omgiven av så många lokalfödda människor.

Bengt f. 1940, Marie-Louise f. 1942 + 2002

Min syster. som var två yngre, var född “på riktigt” på Karlshamns lasarett, numera poliskontor.

Vi bodde i min fars tjänstelägenhet på tredje våningen av rådhuset, i en stor lägenhet med balkong mot Drottninggatan, allt för länge sedan ombyggt till kontor, utan balkong.

Utsikt från rådhuset, Drottninggatan norrut

Jag tror at staden var lugn under mina första år, medan världen var i fullt krig. Far tog mig på promenader i hamnen där jag fick lära om hur svårt det var att få kopra till oljefabriken och – hur man var tvungen att vara tyst så ingen spion kunde sänka någon koprabåt på väg till Karlshamn. Jag var mycket tyst om båtarna när det var någon i närheten.

Bengt och Far, Harald Lindvall 1893 - 1954

Bilar gick alla med gengasapparat. Det tog en halvtimma att få en taxi när vi skulle till järnvägen, taxin behövde värmas up först. De stod på torget utanför Lagerblad Tryckeriet.

Gengastaxis på torget

Trafiken kan inte ha varit så värst intensiv. Ett tidigt minne är att min syster och jag kröp på alla fyra fram-och-tillbaka över Drottninggatan vid korsningen till Rådhusgatan.

Någon rusade upp för trapporna och informerade min mor om vad hennes lilla älsklingar gjorde. Hon kom och hämtade upp oss framför fötterna av en hästdragen vagn. Vad straffet var kan jag inte minnas, men vi kröp aldrig på alla fyra över gatan igen.

Det var hårda tider i Svea rike och så mycket var ransonerat. Smör var nästan oåtkomligt men min far handlade ofta direkt, utan kuponger, från några av de bönderna som kom till torget för lördagshandeln.

Våra kökssopor togs om hand av en man som kom tre trappor upp till köksingången två gånger i veckan. En dag så gav min mor honom en smörgås med äkta smör på. Aldrig kan jag glömma hans glädje över att få något så gott medan han stod i köksdörren med en något sliten och inte alldeles ren overall.

Ett fast inventarie på torget var “Knäcka Maria”. Hon hade sålt sina hemkokade sockerkarameller och knäck på torget alla lördagar i nästan 50 år, minns jag att hon sade. Jag gillade sockerpullorna. De kostade fem öre och de lämnades över i en strut som var rullad av blad från fredagens Karlshamns Allehanda. Jag brukade rulla upp den tomma struten, slicka av alla överblivna sockersmulor på papperet och läsa vad som stod på den sidan.

Fisken från fiskehamnen var också inrullade i blad från Karlshamns Allehanda eller Sölvesborgstidningen. De arken luktade inte lika gott.

Det blev många steg för at göra veckans inköp. Fisktorget först, där började urvalet minska snabbt. Sedan Saluhallen och torget. KBS vid västra sidan av torget för specialcharkuterivaror var sist på vår lista.

Fisktorget var ganska så vilt. Många av fiskegummorna tyckte in om varandra, eller var helt enkelt fokuserade på att sälja, oavsett vad som kom i vägen:

“Köp ente hennes fäsk, den ä inte fäsk.”

Fisketorget sett österut från sockerfabrikens tak

Torget både luktade och lät som sig själv. Inget var som torget på lördagen. Alla borden var numrerade och uppsatta i tre rader, parallellt med Rådhuset, redan klockan 06. De förvarades i ett skjul intill föreläsningssalen strax innanför polisens port. De började tas ner exakt kl 13 och torget var tomt, rent och handsopat igen före kl 15.

Lukten var av allt det färska som såldes och dessutom från kreaturshandeln. Ljuden var från grishandeln utanför taxistationen intill Lagerblads Boktryckeri på Kungsgatan. Det var en vild tillställning med griskultingarna som skrek för livet när de lyftes i bakbenen för att förevisas för någon potentiell köpare.

Där var en hel del hästhandel på gång också. Både köparna och säljarna stärkte sig med Renat, bevisat av att det alltid låg tomma brännvinsflaskor kvar på torget när de lämnat. Någon hade så mycket att han blev trött och satte sig på kanten till hästbassängen. Jag minns att jag såg en som var så ostadig när han satte sig att han trillade baklänges in i bassängen, till allmän glädje för alla.

Bratt spritransoneringsbok

Spritbolaget låg inom nära räckhåll på Rådhusgatan. Många av lördagshandlarna tog tillfället i akt akt fylla på sitt förråd. Det var ofta kö långt utanför framdörren. Brattsystemet var i full sving. Det tillät tre liter starksprit sprit per vuxen och ansvarig person, per månad, plus vin. Mycket få kvinnor och inga gifta damer kunde ha en motbok att handla sprit på. Min far brukade köpa ut åt dem som var extra törstiga, minns jag han sagt.

Torghandel sett mot väster.

På torget fanns allt man kunde tänka sig från lokala fält och gårdar. Potatis och kål gick att köpa året runt men så mycket som vi tar för givet nu fanns bara på sommaren, som tomater, t.ex. Det som kom från drivhus var utan undatag dyrt, ofta för dyrt för många.

Hönorna var alla, utan undantag, gamla, d.v.s. de kom inte till torget förrän de, garanterat, inte kunde lägga flera ägg. Det var lite grand av en kamp mellan husfruarna att finna de yngsta hönorna. Ett sätt att testa var att ta en vinge i handen och bryta benet. Gick det av med en knäpp så var hönan för gammal. Undrar om våra mataffärer skulle gilla att man gjorde så nuförtiden?

Det såldes mycket kanin då, den var inte alltid rensad, man kunde köpa en en kaninkropp, nyligen blödd. Det måst ha varit ett ganska så omständigt arbete att skinna den i köket. Vi hade bara tunna kaniner i vårt kök, redan prepareade och sålda utan skinn eller inälvor.

Innebild från saluahllen ca 1922

Saluhallen var i fullt sving på lördagen. Det var obligatoriskt att vara där tidigt för då var urvalet störst. De flesta av stadens charkuteriaffärer hade ett stånd, såväl som många som kom från landet och bara var där en gång i veckan. Omsättningen var mest charkuterivaror och även bröd. Färska grönsaker såldes dock bara på torget.

Femkronorssedel från 1952

Min far var ofta t.f. stadfiskal när Sven Timmelin inte var i stan. En gång arresterades en av torggummorna för att hon hade lurat en kund på fem kronor. Hon hade klippt femkronorssedlar på mitten, så att en hade blivit två när hon lämnade växel. Hennes stånd kunde inte lämnas obevakat länge så hon togs in till polisstationen som ju låg i Rådhusets port (nu bortbyggd) bara några meter bort. Hon sade sitt namn, öppnade sin börs så polisen kunde ta den andra halvan av femkronorssedeln som bevis och fick gå ut igen.

Min far var även ofta engagerad som åklagare i Karlshamns Rådhusrätt. Torggumman stod som åtalad några månader senare. Jag minns att min far föreslog att hennes villkorliga straff skulle bli fem kronors böter, att betalas via många dagsböter under ett års tid om hon bröt mot lagen en andra gång.

Hon bröt aldrig lagen igen. Lagom rättvisa, eller hur?

Frälsningarméns orkester var ute med penningburkar och spelade varje lördag, i ur och skur.

All affärsverksamhet upphörde kl 13. Allt stängde efter den tidpunkten. Sjölands konditori och alla andra konditoirer också, och det var många i stan då. Sedan, ända till måndag morgon, så var det bara de två torgkioskerna som var öppna i hela stan.

Kaffekort ca 1946

Svea rike hade olika sorter av ransoneringar från 1940 till den sista produkten, kaffe, släpptes fri 1947. Mycket mat konserverades hemma under krigsåren, t.o.m. våra ägg. De köptes i dussinvis, ransoneringskortfritt, från en lantgård och konserverades i vattenglas (Natriumsilikat) i en spann på vinden. Rödbetor, alla sorters bär och frukt konserverades. Efter att ha ätit hemkonserverad svart vinbärssylt så vet jag att ingen fabriksgjord vara kan smaka ens nära så gott som det hemlagade.

På några av min fars promenader så gick vi till Johanssons plåtslageri på Prinsgatan. Där stod två bilar på träblock sida vid sida i ett förråd. Min fars Ford 1937 och plåtslagarens.

Fars bil fotograferad av min mor

Ford V8 1937 tagen av min mor

Batterierna stod vid sidan för att vara laddade. Då och då så sattes de in i bilen och motorn startades. Trots den strikta bensinransoneringen så fick bilägare köpa en liten mängd s.k. startbensin för att hålla sin motor i skick.

Bakhjulen var i luften men min far lade i växeln bara för att smörja växellådan, sade han. Den bilen såg inte dagsljus igen förrän till våren 1946 när bensinransoneringen var över. Då var han glad att han inte sålt däcken till någon av taxichaufförerna under kriget, det tog ytterligare något år innan man kunde finna bildäck i Sverige.

Författaren handlar vid en av de två torkkioskerna

På torget stod de två kioskerna, sida vid sida med en telefonautomat och en bekvämlighetsanläggning. Det är jag som handlar i den vita vinterpälsen.

Författaren vid stadens bekvämlighetsanrätting (På norra sidan av torget)

Den var öppen nästan hela dygnet alla dagar, skött av en äldre dam. Jag tor mig veta att hon arbetat i paviljongen i över 50 år. Jag var med min far en gång, det kostade fem öre. “Det bjuder jag på, goe herr Lindvall”, sade damen, öppnade sin handväska och lade fem öre i kassan.

I kiosken kostade en kola fem öre. Där kunde man även, förutom Aftonbladet, Expressen, Kvällsposten, Blekinge Läns Tidning, Karlshamns Allehanda, Sydöstra Sveriges Dagblad, Stockholmstidningen, Sydsvenksan och Dagens Nyheter som alla kom sex dagar i veckan köpa “smuts”, pornografiska tidningar med mycket illustrativa svart-vita bilder, oftast tryckta på “främmande språk”. Jag antar att “smuts” hade ett internationellt språk.

Detta var den tiden när vår kära Sveriges Radio bara sände några få timmar på kvällen. De hade skolprogram på förmiddagen. Om de var för vår klass så fick vi alla sitta tysta i klassrummet medan den stora högtalaren i hörnet spridde kunskap bland oss unga. Ibland sände de undervisningsprogram mellan 17 – 18, vi kunde bli uppmanade att lyssna på det programmet den dagen och sedan rapportera vad vi hört i skolan nästa dag. En sorts hemarbete, eller hur?

Folkskolans, Bodestropskolans, gymnastiksal låg i skuggan nästan hela dagen och var iskall vår och höst när värmen inte var påsatt. Under vintern var den så het att vi alla svettades. För det mesta så tvingades alla vi gossar att duscha efter gymnastiken, i iskallt vatten. Det skulle härda oss, sade magistern.

Byggnaden hade och kanske fortfarande har, en aula på översta väningen. I den stod en skioptikon projektor som användes flitigt att visa “lysande bilder” på. Skolan hade även en 16 mm filmprojektor som visade alla möjliga lärorika stumfilmer om den stora världen.

Verkstäderna var i källaren, både träslöjd och metallslöjd var på ämneslistan. Vi fick lära oss att ställa in och använda en metallsvarv. 

Vad gäller den personliga säkerheten så tror jag inte den var uppfunnen då. Jag skar upp ett finger som lades om av skolsköterskan. Blodvite var inte helt okänt i varken trä- eller metallslöjden.

Bodestorpsskolan innan 1935

En gång i veckan så ställdes vi alla upp framför Bodestropskolan och marscherades till Varmbadhuset. Där blev vi alla skrubbade och fick besöka bastun samt simma i den kalla andraklass bassängen.

Helleströmska badinrättningen

Förtsaklassbassängen låg en trappa up. Den var alltid uppvärmd, det visste jag eftersom jag gick dit med min far ibland. Den fick vi skolbarn aldrig använda när vi var där klassvis.

Promenaden tillbaka till skolan var något av det kallaste man kan tänka sig. Vi var ordentligt skrubbade och säkert inte riktigt torra när vi gick nerför framtrappan ut i den kalla vintern. Kylan bröt snart igenom och jag och mina klasskamrater skakade av köld, åtminstone de första 200 m, eller så.

Skoltandvården hade sina lokaler intill gymnastiksalen. De tandläkare som arbetade där må ha varit världens bästa i sitt yrke, men deras utrustning var inte den nyaste. Att gå till tandläkaren var obligatorist fast jag lyckades smita undan ganska så länge. En dag några år senare, när jag var i läroverket, upptäcktes det att jag had 46 hål att laga och var tvungen att dra ut fyra tänder. Det ledde till en plågans höst när jag gick in och ut nästan dagligen ur de då nybyggda folktandvårdslokalerna intill lasarettsentrén.

Hur kunde det bli så illa.

Det var specerihandlare Anderssons på Drottninggatan fel. Far hade “bok” hos honom och jag kunde gå in och hämta ut choklad och annan godis när som helst. Det gjorde jag ofta på vägen hem från skolan. Visst exploderade min far när han såg månadsräkningen men vad kunde han göra då?

Hade handlare Andersson svårt att komma ihåg att jag var förbjuden att köpa godis, eller?

Jag hade dock en egen “bok”också, i tidningsaffären intill Åbergs möbelaffär på Ronnebygatan. Därifrån inhandlade jag alla aktuella serietidningar som vi läste på den tiden, Bl.a. Stålmannen, Läderlappen, Tarzan och Kalle Anka. Det blev med tiden en ordentlig hög hemma, jag kastade aldrig ut någon, de var ju referensmaterial när man kom i diskussion med någon om vilken seriefigur hade gjort vad och till vem.

Jag fick en cykel när jag fyllde nio, en Rex, gjord i Sverige. Den öppnade oanade och vida horisonter för mig. Hela världen var inom några minuters cykelväg. Jag växte snart ur min cykel och på min elvaårsdag fick hag en ny treväxlad Crescent, också den från NyWe på Ågatan.

Det låg en vattendriven kvarn på östra sidan av Mieån på vägen mot Asarum. Den var magisk med vattenjhulet som drev många axlar med vilt spinnande kugghjul, gjorda av trä. Jag spenderade många timmar där under mina cykelutflykter men blev så småningom utkastad och totalt portförbjuden. Jag gick för nära och nästan föll in i kuggdrevet. Möllaren fick tag i mig och kastade ut mig, för evigt. Han var inte beredd att svara för någon gosse som blivit tuggad till pinnaved (eller köttfärs?) av någon kvarnmekanism.

Jannebergs tegelbruk var i full aktion. De tog in lera från fältet med hjälp av av några tippvagnar och ett fotogendrivet lokomotiv. Det var två år äldre än jag, allstå byggt 1938. Det hade en encylindrig motor som gick i konstant hastighet. Den drev bakaxeln via en enorm svänghjulsväxellåda. Utväxlingen skedde genom att en drivtrissa skjöts framåt mot hjulet. Ju närmare centrum, desto lägre växel. Ju längre ut mot periferien trissan lades ut, desto snabbare gick tåget.

Lokomivet vid tegelbruket fascinerade mig. 

Så här ritade jag upp växellådan när jag var 14.

Tegelstenearna formades i små lådor för hand och toppen kapades av med en ståltråd. Sedan lades de in i brännungnen i öppna travar.

Brännugnen var rund, med ca 12 – 15 ugnar runt periferien. Efter det ett fack var fullt med formad lera så eldades ugnen med torvmossa och trä. Efter bränningen var över så så förseglades ugnen som fick svalna några dagar innan den öppnades och de nu hårda och vackert röda tegelstenarna togs ut. Sedan började hela processen igen. När jag kom förbi många år senare så låg det ett hotell där brännugnen låg.

Väggahamnen byggdes till lite varje år. Den gamla fiskehamnen i hamnen blev hem för allt färre av de stora trålarna.

Men ljudet. En tändkulemotor var inte lättstartad men de kunde gå på nästan vilket flytande bränsle som helst. Om båten bara var i hamn några timmar så lämnades motorn i tomgång. Tuff-tuffandet var totalt unikt. Avgasrören blåste ut rökringar, ofta en eller två mellan några tysta varv av motorn, sedan en ström av rökpuffar igen. Jag kunde stå länge vida kajen och bara njuta av ljudet av alla fiskebåtarna.

Lyssna här:

https://www.youtube.com/watch?v=9oZfYhq43gs

När jag var lite äldre så fick jag följa med ut på trålturer i Östersjön. Visst blev jag sjösjuk ibland men upplevelsen var så intensiv för en landlubbargosse.

"Möe sell" framför författarens fötter (1954)

Varje gång så fick jag många kg skräpfisk med mig hem, sådan fisk som inte kunde säljas direkt. Det blev mycket ål, någon torsk om vi trålat för sill, flundror, gädda, abborrar och annat som levde i Östersjön då.

Karlskronatåget på ingång till Karlshamns Södra ( ca 1940)

Tåget gick igenom hamnen. Att hoppa på vid Karlshamn Södra för en kort tur till Karlshamn C var en sport för många.

Karlshamns Södra hållplats (Ca 1950)

Man klarade sig inte alltid. Konduktören had bra kontroll på vilka som klev på i hamnen. Han väntade vid slutet av perrongen vid centralen och kunde ge ett bra nyp i örat efter trippen. Bäst var dock att kliva på perrongen på passagerarvagnen från hamnsidan, den som var vänd bort från perrongen, då kanske konduktören inte såg den nye passageraren.

Tredjeklassvagn med träsäten på SJ

Perrongerna i ändan av varje passagerarvagn på tågen, det var något annat. Visst skulle man resa på perrongen om det inte var för kallt. Den sotiga röken från lokomotivet var alltid där, hade man en vit skjorta på sig så var den inte vit längre när man kom fram, om så resan bara var till Bräkne-Hoby "pao kaostbaonan" eller till Ryd på “vissandabanan”.

Karlssonrälsbuss (Ca 1945)

Till Vislanda blev det dock endast rälsbussar efter ca 1949. De var bekväma och kanske även snabbare fast de tutade bara i stället för att ha en riktig tågvissla. De hade en kamin i varje kabin som eldades med träkubb av konduktören unde de kalla månaderna.

SJ restauarngvagn (Ca 1945)

Att resa längre var ett äventyr. Stockholmståget, som man steg på i Vislanda var “elektriskt” och gick fortare än något man kunde tänka sig. De hade en restaurangvagn. Man beställde plats när man steg på, sedan väntade man på sin kallelse. “Andra serveringen”. Då rusade alla som hade reservation genom tåget till restaurangvagnen. Beroende på vilken väg vagnen var kopplad så kunde man gå till sin sittplats genom den lilla smala korridoren intill köket. Matlukterna fån köket var underbara, man gick ju i alla fall till sitt säte när man var hungrig. Lamporna i taket var alltid påsatta, dag och natt. De drevs av en acetylenflaska som hängde under alla passagerarvagnar. Endast värmen var elektrisk och blev de varmt i vagnen på vintern?  .. Ooh ja, det blev det.

Karlshamns Centralstation, östra sidan, ca 1925

Att besöka stationen, Karlshamn C, var alltid ett äventyr. De hade en liten traktor att dra runt bagagevagnarna på perrongerna med. Den såg ut some en kort bil, var ca 20 år gammal 1950 och hade gått ca 200 mil enligt hastighetsmätaren, minns jag. Bekvämt liv för ett fordon, tyckte jag. Varje gång den vändes på perrongen väntad jag mig att den skulle falla av, det gjorde den aldrig. SJ förare måste ha varit duktiga.

Lyfttrucken KaMeWa (tillverkad av Karlshamns Mekaniska Werksstads AB) i fiskehamnen klarade sig inte så väl. En vacker dag gav bromsarna upp och den gick i vattnet med förare, fisklast och allt. Föraren blev snart uppfiskad och hostade saltvatten länge. Han fick gå in till fiskfabriken där han fick låna en torr overall och återgå till jobbet, denna gången med att flytta fisklådorna med en handtruck.

Motortrucken blev uppfiskad av en tillkallad bärgningsbil från Sven Jeppsons, som då låg vid korsningen Drottninggatan och Ronnebygatan, samma eftermiddag. Trucken var dock borta några veckor medan den blev uttorkad, fick nya bromsar och återställdes till gott skick igen.

Stationschefen signalerade till tågen med en flagga på dagen och en lampa när det var mörkt. Det var en elektirsk handlampa som aldrig stängdes av, dag eller natt, fick jag veta. Någon natt, men långt ifrån alla, så satt den i en laddningsappart på stationskontoret. Lite äldre teknik än nu. Batteriet var av typ NiFe, en av Thomas Alva Edisons uppfinningar. De kunde aldrig bli överladdade eller skadade av att urladdas totalt, bra mycket bättre kvalitet fast kanske lite tyngre än vad vi lever med i våra mobiltelefoner i dag.

Elverket i sin glans dagar med ångpannor och skorsten, ca 1930

Samma typ av batterier, fast tusentals gånger större fanns även kvar från likströmstiden på elverket på Rådhusgatan. De hade inte använts på många år och stod nu stilla och dammiga i ett stort batterirum, bakom de rummen som hade alla brytarna för stadens gatuljus. Karlshamn hade haft likström länge, kanske längre än de flesta svenska städer. Bytet till växelström skedde ca 1939. Min morfar hade fortfarande sin nu värdelösa likströmsmotor liggande i ett hörn av hans verstad. Den såldes dock för värdet av kopparskrot innan kriget var slut.

Det var ett äventyr i sig själv att besöka elverket. Hela byygnaden var inpyrd av lukten av ozon, den gasen bildades när brytarna slog till eller från. Lokaldistributionen var med ganska så låg spänning, kanske rent av bara vad vi fick hemma, 127 V, så brytarna var stora, ljudliga och lite farliga att vara nära.

Vid kvällstid så tändes alla stadens gatuljus från elverket, det var en lång rad stora tidsur som slog till många brytare i tur och ordning med en ordentlig smäll, blått ljus, och stark lukt av ozon.

Jag fick vara med i elverkstaden och lära mig hur en voltmätare fungerade och hur de skulle kopplas. Jag gjorde en kortslutning med en amperemetar, den såg likadan ut som en voltmätare i mina ögon, Amperemätaren exploderade. Jag fick lära mig hur en kabel skulle skarvas och hur man använder en lödkolv. Inga kallödningar var tillåtna. Jag fick min egen lödkolv som gåva, den hängde med i min verktygslåda ända tills “hemmaströmmen” byttes till 220 V.

Mycket av stadens mekaniska utrustning sköttes av en annan verkstad fylld av duktiga mekaniker, brandstationen, under brandchefen Malm. Staden hade några motordrivna vattenpumpar som användes vid vatten och avloppsarbeten. När de slutate tuffa rätt så kom de till brandstationen för att få nya ventiler och kolvringar.

Brandbilarna luktade bensin där de stod i garaget, alltid färdiga att köra ut. En av dem var lite trött och had en laddningskabel till batteriet. En gång kördes den ut med kabeln ansluten. Då drog den laddningsapparaten med sig långt ut på gatan innan kabelanslutningen brast.

Brandchefen hade sin egen bil, det var en röd Volvo droska. Den hade både tuta och rött blinkljus på taket. Passagerarutrymmet var dock fyllt med utrustning så den kunde bara ta en passagerare.

Volvodroskorna som taxi hade tog hela sex personer med hjälp av extrasätet som fälldes ner så tre fick åka baklänges.

Opel 6, 1936 års modell

Mina föräldrar skildes 1947, hemmet delades och far köpte en annan bil. Denna Opel 6, 1936, i bilden ovan, körde han i diket med en marsdag under vår första resa för året till sommarstugan, nära Urshult. Strax norr om gränsen till Kronobergs län så brast vägkanten och vi hamnade på sidan av vägen i en allvarlig lutning.. Två bönder tillkallades med varsin häst och bilen var snart upprätt på vägen och på alla fyra hjulen igen.

Ramen som var gjord av trä i denna bilen hade dock brutits på mitten. Vi körde tillbaka till stan mycket sakta, i första växeln hela vägen. Det var kanske för lite fartvind för kylaren kokade och vi fick stanna och fylla på med dikesvatten ett par gånger,.

Dags att bygga en ny ram. En av brandmännen var duktig snickare. Bilen ställdes upp på fyra träkubbar längst in i nya polisstationens garage. Han inköpte riktigt ekträ och gjorde snart bilen körbar igen. Varför polisens garage? De hade just flyttat in i sin nya byggnad i gamla fängelsets lokaler. Polisbilen stod aldrig stilla länge nog att behöva vara i garaget.

Fars bil, ja. Det var ju inte så mycket trafik i stan på den tiden. Expressbyrån hade fortfarande två hästspann i stallet på Drottninggatan 83 för leveranser i stan. Alla bussar gick ut i landsbygden och den mesta stadstrafiken var via cykel.

Min far svängde lite för snävt i korsningen Ronnebygatan och Kungsgatan. Han knuffade omkull en dam på cykel som just köpt mjölk i mjölkaffären som låg där.

Hon reste sig upp och började svära över slarviga förare som inte kunde se vart de körde.

Min far, inte i sitt bästa humör, sade vad han tyckte om gamla käringar som inte kunde cykla.

Cykeln had dock blivit något modifierad och framhjulet fått en antydan av att se ut som en kringla. Far lugnade sig igen. Han betalade för en liter mjölk och köpte en ny grön cykel nästa dag åt damen, hos NyWe, förstås. De gav far tio kronor i inbyte för värdet av de nästan nya däcken. Damen och far skildes som vänner och pratade alltid glatt med varandra när de möttes på stan efteråt.

Att mötas på stan. Det gjorde man alltid. Alla gick, alla möttes, alla kände igen varandra.

Vi, skolbarn, gjorde knappt annat än lyfte på skolmössan och bugade för alla lärare och lärarinnor vi mötte. Dessutom så hälsade vi på alla portvakter, affärsägare och många andra, ja, praktiskt taget alla man någonsin varit nära som var äldre och man kände igen skulle man lyfta på mössan för.

Familjen Jerhlande med författarens mor, den andra från vänster, inväntande mig 1940

Kantor Karl Eskil Jehrlander, mannen med magen längst t.h., var också musiklärare på Realskolan. Han var väldigt begiven på att anmäla dem som inte var artiga för rektor Bertil Olsson. Det kunde allvarligt påverka CD betyget, Ording och Uppförande. Det lägsta i Ordning var ett C, i Uppförande kunde man få så lågt som D, därav beteckningen CD betyg.

Damen i blommiga klänningen, nr två från vänster, är min mor som var gravid med min syster sommaren 1942. 

Stadens liv flöt ganska så lugnt. Visst var det stora artiklar i tidningarna om inbrott och slagsmål ibland. Vi hade en radiobil, först utrustad med radio redan ca 1945.

På min tid var radiobilen en Plymouth från 1949 som hölls igång i alldeles för många år. Bilfirman Mattsons som sålt den tjänade säkert stora pengar på underhållet.

Vi bode högst uppe i rådhuset. Polisen flyttade in i det ombyggda gamla fängelsets gård hösten 1949. Mina veckoslutsnätter fylldes av smällarna från bildörrarna och skriken från fylleristerna som tagits in och skulle in i häktet för några timmar.

Ombyggnaden av polishuset 1949 var ett stort äventyr för mig. Jag minns hur jag besökt fångarna i fängelset innan dess. De var nog inte så farliga med tanke på att jag kanske var 5 – 6 år under de första besöken, tillsammans med min far, dåvarande tingsrättsåklagaren, under hans officiella samtal med fångarna.

Allt togs ut, det byggdes nya golv och väggar. Poliskontoret var på andra våningen till höger, där var också en låda med borttappade saker. Förlorade man sina vantar eller nyckeln till sin cykel så kunde det hända att det gick att återfå från den lådan. Folk var nog ärligare och hade mer respekt för värdet av saker då.

Kriminalpolisens kontor låg till vänster. Jag kunde aldrig förstå vad deras jobb var, att gå runt med neddragen hatt och hitta spioner, kanske?

Lekstund på fängelsets gård, taget mot öster 1942

Bilden av mig och min mor är taget från mitt sovrum på öersta våningen av rådhuset medan fängelset är fortfarande ett fängelse. Notera det höga staketet t.v. Denna byggnaden blev polishus från 1949.

Taket bekläddes med plåt. Det visade sig vara perfekt för mig. Jag fick ett luftgevär från Nya Järnboden.

Att skjuta på papperstavlor hemma var inte så värst tillfredsställande. Min far uppskattade inte mina talanger när jag glömde bort tavlan på väggen bakom målet.

Takplåten på polishuset var lagom långt bort över gården och man Kunde höra av smällen om man träffat skorstenen, ventilatorn eller bara taket. Vakthavande polisen visste dock snart att jag hade ett luftgevär och var inte så värst kräsen på mina skjutmål.

Mina skott mot polishuset upphörde snart. Överkonstapel Uller, vän med min far kom för att ha en grogg ibland. Då blev det några mycket klara ord till mig om lämpligheten av att skjuta på polishuset.

Gatlykta - och skjutmål

Vägen till Vägga var totalt mörk, bara upplyst av gatljusen. En kväll gick jag ut med en vän för att “jaga lyktor”. Vi skjöt ut alla glödlamporna mellan Tioöresföreningen och där vägen delade sig mot Saltsjöbadet. Den tidigare omtalade polisbilen döck upp. Vi sprang mot vattnet i mörkret, genom den mörka och och risiga skogen. När vi väl kommit till Villa Utsikten så hittade vi vägen igen. Puh, det var nära...

Skolan var ganska så tråkig men visst lärde man sig mycket ändå.

När slutade barn att hartza? Det hade min mor gjort när seklet var ungt och det har säkert gjorts av generationer efter oss.

Hösten var mörk, perfekt tid att ta en sytråd, knyta den på en knappnål och sätta nålen i kittet på en fönsterruta.

Sedan tog man en bit fiolhartz och filade fram och tillbaka på sytråden. Ljudet är mycket distinkt och med lite träning så kan man få det att låta som om djävulen i egen person sitter på fönsterblecket.

Nu var man lite närmare aktiviteterna och jag blev faktiskt infångad en gång av en mycket arg dam. Hon gav mig en ordentlig omgång över öronen.

Nästa kväll så var vi tre som turades om att hartza hennes fönster. Hon fångade ingen igen. Vi var för snabba för henne.

Pengar? Det var ett annat kapitel. Visst fick vi veckopeng, men som alla som någonsin varit barn vet, de räcker inte långt.

Barnens dag var på torget. Det spärrades in, många gatstenar togs upp och in kom ett nöjesfält som slog ner många järnspikar mellan gatstenarna för att inte tälten skulle blåsa bort. Med det kom alla sorters handlare och försäljare. Jag blev vän med en och hjälpte med att sälja plastleksaker, alla dyrare än vad man kunde köpa samma sak för på EPA, endast något hundratal meter bort. För det fick jag några kronor som tack.

Jag minns dock aldrig att jag gått hem med pengar i fickan. Allt hade gått åt innan dagen var slut.

Fyrtiotalet tog slut och nyårsafton 1950 var en stor dag, ett nytt halvdecennium med så mycket nytt på horisonten.

Realskolan. bild tagen av författaren 1953

Jag började på Realskolan hösten 1951. Jag bodde ju vid torget, det var för nära för att få egen cykelparkeringsplats. Men vem ville gå om man kunde cykla? Den första tiden gömde jag cykeln i buskarna bakom gymnastiksalen. Där tog vaktmästare Holger Lätth den. Alla vet att han var en fasa för alla pojkar. Han tog dock förbarmelse över mig och jag fick cykelplats nummer 122, under tak. Den hade jag så länge jag var på Realskolan.

Skoltåget med barnen från Bräkne-Hoby, kom först. Det stannade vid Rosengården. Några minuter senare kom skoltåget från Svängsta. De hade möttes vid Karlshamns Södra där det var ett dubbelspår. Det var en bra balanserad dans som tycks ha fungerat väl. Undrar om man kan köra moderna tåg med sådan precision.

Författaren på treväxlad Chrescent cykel, 1953

Vi som cyklade levde farligt. De två tågen kom strax efter varandra vid korsningen vid Regeringsgatan. Det blev en hel del tutande om någon försökte korsa för nära lokomotivet.

Den korsningen med Regeringsgatan, intill läroverket, hade inga bommar. Tåget gick sakta och tutade mycket.

Svartkrut kan nog alla göra, vi också. Vi inhandlade svavel i kemikalieaffåren, dussintals meter svartstubin från Asschiers och aktivt kol på apoteket. Vad mer? Tomma 6,5mm patroner. De fanns i tusental på skjutbanan.

Nu kunde vi. Att smälla av lite här och där på bakgårdarna var ju skojigt, många inneboende rusade ut för att fånga oss. Vi använde dock långa stubiner och var långt borta när det small.

Vi kan bättre än så. Hur kort stubin kan vi använda utan att förlora fingrarna? (Ca 8 cm om du undrade.) Min kortaste var 9 cm och jag har fortfarande all tio fingrarna kvar.

Så, en mörk kväll så lade vi ut ett par dussin laddnigar i snövallarna utefter Ronnebygatan, mellan Drottninggatan och Kungsgatan. Alla hade olika längd på stubinerna, så avpassade att vi kunde gå på varsin sida av gatan, tända dem alla och vara långt borta när alla, med olika tidsfördröjning, gick av på en gång.

De small alla av inom några sekunder, vi hade räknat rätt. Några personer kom ut och tittade upp och utefter gatan. Det fanns inget att se och de gick in igen.

Nästa morgon var det ett fotografi i Karlshamns allehanda. “Bil har gjort stenskott av patron som flugit igenom en butiksruta.” Det var en stor ruta. Vi skröt aldrig om hur det skottet hänt.

Min mor fick dock nys om våra pyrotekniska eskapader, beslagtog allt materialet inklusive en flaska med färdigblandat krut. Den fyllde hon med vatten och flaskan den stod i vårt kök i manga månader.

Läroverket var en full värld, den hade ca 600 elever. De var alla noggrant redovisade i en årlig bok, komplett med hemadress och telefonnummer för dem som hade telefon.

Lunchmåltiderna var i Bodestropskolan. Alla gick dit och tillbaka under lunchrasten. Det var en stärkande promenad. Då och då blev vi avkontrollerade på en namnlista. Ve den som inte haft lunch den dagen.

Det var alltid kö utanför matserveringen som var i källaren på folkskolan. Vi släpptes in i tur och ordning efter vilken klass vi var i. Kom för sent och det blev kanske ingen lunch den dagen, din klasss var redan innne. Regnade det så blev vi blöta. Blåste det kallt så blev vi kalla. Snöade det så blev vi...

Maten var stadig och fyllde väl, utom på lördagarna, då serverades det saftsoppa med smörgås, ett ganska så magert utbud. Det kanske inte behövdes så mycket då, skolan slutade en timma tidigare än de andra veckodagarna.

Man var tvungen att säga ifrån om hur mycket man ville ha. De som serverade brydde sig inte stort om det. Att kasta ut mat var dock en synd, noggrant kontrollerat av lunchvakten, mestadels en lärare.

Visst var jag i slagsmål då och då. Mobbning var inte uppfunnet ännu.

Jag hade stor mun och nya glasögon, som jag tyckte skulle få mig att se vis och lärd ut.

Min stora mun ledde till många slagsmål, dock med mycket lite blod offrat. Mina glasögon strök med en gång. Då tog min far mig tillbaka till Ahlqvists Ur och Optik, då intill Östenssons järnaffär på västra sidan av Drottninggatan. O ja, visst sade min far några starka ord om att jag skulle sluta slåss. Undrar om det hjälpte? Glaögonen klarade sig dock i fortsättningen.

Då som senare, så hade Östensson järnaffär samma reklam, några spikar och skruvar i varje fönster. Om det var något han inte hade så sade han: “Det har varit sådan rusning på det så mitt lager har tagit slut.” Hans affär var öppen alla dagar men han gjorde allt mindre affärer tills huset revs för att göra plats för Centrumhuset, ca 1954.

Alla skulle bli konfirmerade när de var 13 eller 14. Det leddes av magister Cronqvist, han skötte om all religionsundervisning innan konfirmationen.

Kyrkokantorn Jehrlander, musikläraren, lärde oss att sjunga psalmerna.

Mitt intresse för religion var nog inte det allra största fast jag var bra på att få pengar från Pingstkyrkan.

Jag smet från många av de obligatoriska högmässebesöken det året jag var 13. Inte bra, jag fick inte konfirmeras det året utan “gå om” nästa år. Då tordes jag inte annat än att gå i kyrkan och sitta på sidobänken intill predikstolen, under noggrann uppsikt av prästen.

Konfirmationsguppen 1954

Jag konfirmerades i april 1954 som en av de äldsta det året.

Hur kom Pingskyrkan med i denna berättelsen? Enkelt, prästen betalade 2:- kr till den som kunde få någon ny person att komma till en mässa. Jag gick runt bland mina vänner, visst fanns det någon som ville få en krona för att gå dit ca en timma på lördagseftermiddagen?

En krona för mig och en för honom. Min krona räckte till fyra chokladbitar eller, på sommaren, fyra hallonglasspinnar från Lanérs glass.

Så småningom så var det min tur att sälja glass. Att släpa ut glassvagnen var inte så svårt. Jag blev tilldelad hamnparken. Det var nästan bara nerförbacke från deras fabrik intill Grandbiografen på Drottninggatan. Vägen hem var mer uppåt och nästan omöjlig att klara av ensam.

Strutarna var noga räknade så man var tvungen att ha nog i kassan att täcka alla glassarna man sålt. Det var dock helt möjligt att sälja glass för halva priset, den som handlade så fick glassen i handen. Visst fick han äta fort men priset var det rätta. Dessutom så kändes pengarna för en halv glass nu bättre i min ficka än min kommission på dagens försäljning, den fick jag ju inte förrän mycket senare. Var det helt ärligt?

Någon riktigt varm dag så tog torrisen slut. Alla vagnarna var inte riktigts väl isolerade. Herr Lanér kom ofta mitt på dagen för att kontrollera sin verksamhet. Han hade flera torrisbitar, frusen koldioxid, invirade i grått papper i sin bil.

Hemvägen till glassfabriken var uppförbacke. De som hjälpte mig tillbaka var någon gång mottagare av en halv glass också.

Sedan växte vi upp och lade nya minnen i lager.

En sak är dock klar. Vi, alla vi som växte upp då, hade en frihet att röra på oss och sätta näsan i “grejor” som vi inte hade med att göra på ett sätt som jag absolut inte tror att mina barn hade.

------------------------

När jag läste igenom detta så ser jag min klara tendens att observera mekaniska saker. Jag blev så småningom ingenjör och har levt och verkat i flera länder vid detta laget. Fortsättningen kommer att innehålla bl.a. min första världsomsegling som jag fullgjorde innan jag fyllt 20.

Bengt 1947 - Polyfoto i Karlshamn

...........................................................

Jag har även skrivit andra berätteslesr som har med Karlshamn karlshamnare att göra.

Min morfar, Olof Rosholm drev Rosholms Charkuteriaffär 1904 - 1947:

http://rosholsmscharkuteri.blogspot.ca/2017/05/karlshamns-nya-charkuteri-olof-rosholm.html

Hans son Sten var jaktflygspilot i Svenska flygvapnet. Läs om hans liv här:

http://svartefaretsten.blogspot.ca/2017/03/berattelsen-om-sten.html